FAQ: Frågor och svar om textilkonservering

Har du ett par fina sammetsgardiner av silke du är rädd om? Eller möjligen ett broderi från en gammal, avlägsen släkting? Textilkonservering är viktigt av flera skäl, inte bara för att kunna bevara tyger privat, utan främst för att historiska tyger ska kunna hållas i ett så gott skick som möjligt. I den här texten svarar vi på frågor om textilkonservering, vilket kan fungera som en introduktion till ämnet för den nyfikne.

Hur rengörs textilierna?

När konservering ska ske är rengöring en viktig nyckel till att tygets skick ska kunna bibehållas. Smuts bryter nämligen ner fibrerna i materialet. Därtill kan smuts och damm av olika slag markant öka risken för mögelbildning, särskilt när tyget inte förvaras i ett helt torrt klimat.

Rengöring sker torrt i de flesta fall, och då ofta genom att man dammsuger tyget mycket försiktigt. Det kan även ske vått, och då genom pensling eller borstning. Det är i de flesta fall med vatten som våt rengöring sker, om det sker. Det är inte alltid som man faktiskt rengör smutsiga tyger, ifall smutsen på något sätt berättar om hur tyget har använts. Ett par sammetsgardiner som hängt i ett kungligt kök för länge sedan kanske man låter bli att tvätta, till exempel.

Hur bör tygerna förvaras?

Förvaring är A och O i textilkonservering. Om bara förvaringen är tillräckligt god, kan konservatorn slippa utföra andra konserveringsåtgärder för att hålla tyget i gott skick. Optimalt är om textilen förvaras mörkt i ungefär 18 graders värme. Ett par sammetsgardiner som hänger i sovrummet, snarare än i köket, skulle potentiellt alltså klara sig lite bättre över tid. Samtidigt ska ämnen som avger syror, vilket många träslag gör, undvikas i närheten av tyget som ska förvaras. Plast och tejp är andra saker som bör undvikas.

Tygets kvalitet är givetvis också avgörande. Fortsätter vi med gardiner som exempel, är många sammetsgardiner idag gjorda av polyester och bomull, snarare än silke. Vissa material åldras bättre än andra.

Hur lagas mycket fragila tyger?

En del äldre textilier är så pass fragila att konservatorn inte kan hantera dem utan att de går sönder. Vid sådana lägen är det vanligt att man gör en stödlagning, där ett stödjande tyg fästs med stygn på baksidan. Ett annat alternativ är laminering, då man fäster det ömtåliga tyget mot stödtyget med hjälp av klister.